Att gå i väggen – Jag har tidigare skrivit ett inlägg om utmattningssyndrom och hur det var att gå in i väggen. Jag fick mycket respons på det inlägget så har bestämt mig att skriva mer om väggen, utmattningssyndrom och allt vad det heter. För min egen del är det skönt att skriva och reflektera kring det som skett.

Att gå i väggen

Att gå i väggen är en minst sagt omtumlande upplevelse. Hela ens självbild och tillvaro omkullkastas. Kommer jag kunna arbeta igen? Kommer jag kunna gå tillbaka till samma arbete? Kommer jag kunna bidra till min och familjens försörjning? Vad ska folk tycka? Vem är jag utan mitt arbete? Vem är jag utan förmågan att arbeta?

Den som skall svara på dessa frågor och göra jobbet blir till slut förstås du själv.

På väg mot väggen slutade jag med allt som kännetecknar mig som person och som fick mig att må bra. Jag fyllde inte på med energi utan blev bara mer och mer dränerad. Mina intressen, mina vänner, i viss mån min familj – allt fick stå tillbaka för att jag skulle orka arbetet. Under en treårsperiod monterade jag succesivt ner min grund och att prestera och klara jobbet blev det som var jag. Mellanchefen som gick mellan möten och försökte balansera företagets och de anställdas vilja. Den egna viljan, ja den bortprioriterades. Jag blev ett filter mellan två olika nivåer i företaget utan mandat att egentligen bestämma något. Övrig tid, d.v.s. fritid krympte och när den väl infann sig kom tröttheten och otåligheten (dålig kombination).

När man under så lång tid monterat ner sig själv är det svårt att hitta rätt igen. Ännu svårare är det att hitta fotfästet när man befinner sig mitt i en kris. I början försökte jag applicera samma lösning som jag gjort på jobbet, dvs. försöka kriga på. Det är ju det med att göra samma sak och förvänta sig ett annat resultat. Det går inte. Man måste göra annorlunda.

Jag tänker på det gamla rådet när man köper hus. Flytta in och bo i det först innan du renoverar. Känn efter, observera och lyssna. Vad har jag för behov, vad vill jag? Vad vill huset? Hur lever jag i detta hus? Vad fungerar och vad fungerar inte? Låt allt ta tid och försök att landa. Fokusera på basbehoven. Sov, vila, ät. Försök ta en promenad om det går. Prata, acceptera bakslag. Detta är inget som går att fixa i en handvändning. Det krävs tålamod.

Några saker har jag kommit fram till. Nej är ett bra ord att inkorporera i sitt vokabulär, sakta ner, lyssna på kroppens signaler och lyd , ta hand om basbehoven, planera in ledighet, meditera är fantastiskt, naturen är fantastisk, cykla till jobbet är bra, lunchpromenad på jobbet är bra, spara pengar till FIRE/FU konto ger mig råg i ryggen, ställtid är ett måste på jobbet, prata med nära och kära, lägg bort mobil, stäng ner sociala medier – världen kommer inte gå under och du missar inget viktigt.

Den stora skillnaden nu och innan väggen är mina prioriteringar och värderingar. Jag och familj är viktigast. Jag måste ta hand om mig själv för att kunna finnas närvarande för min familj. Att ta hand om sig själv är också att värdera sig själv högre. Att se sig själv som en tillgång, inte bara på jobbet. Jag vill göra mina näras liv bättre och roligare, jag vill om möjligt göra världen lite bättre. Jag vill förbättra vår miljö. Jag vill inte vara för trött eller disträ för att säga hej eller stanna upp och hjälpa granne.

För att vara närvarande fysiskt och i stunden har jag gjort flera saker på arbetet och privat.
När jag kom tillbaka på heltid fick jag möjlighet att byta tjänst inom företaget och den tog jag utan att blinka. Jag har inte längre personalansvar utan mer en specialistroll. Det passar mig och min person bättre och jag kommer aldrig att ta på mig personalansvar igen. Den lilla löneskillnad jag fick var inte värd den energi och tid jag fick lägga.

Jag ser inte arbetet som lika viktigt som förr. Karriärsambitionerna finns inte längre utan fokus går som sagt mot familj och mig själv främst. Jag tror att anledningen till att karriären inte känns viktig längre är bland annat att vi nu sparar 50% eller mer av vår inkomst. Jag skulle alltså inte behöva arbeta, alternativt skulle vi båda kunna gå ner på deltid. Jag har inte kniven på strupen längre då jag inte lever från lön till lön. Det finns luft! Jag ser också att det finns ett liv utanför jobbet som är så mycket mer givande för mig personligen. Paradoxalt är jag en större tillgång för företaget nu när jag mår bättre och har sänkt ambitionerna. Jag får mer saker gjort, jag har fler idéer och bidrar alltså mer. De är inget ångestknippe som vandrar fram i korridorerna och inte ser längre än till hur han ska klara nästa möte. Nu tänks det friare och mer långsiktigt.

Att vara närvarande i stunden kan vara en utmaning i dagens samhälle. För ett knappt år sedan sa jag upp min Facebook, mitt Instagram, min Pinterest samt spärrade Safari på min Iphone. Jag kan i princip bara ringa och titta på bankappar på telefonen. På arbetet kopplade jag ett filter (Stay FocusD) som tillåter 15 minuters surf utanför sidorna jag använder för mitt arbete. Vår TV flyttade vi från vardagsrummet och skapade ett dedikerat TV rum som kräver att man aktivt går dit och tittar. Kabeln till TV-antennen klipptes rent fysiskt (hängde jättefult på fasaden) och nu har vi bara SVT-play och Netflix. Jag vill höja tröskeln för att ”göra fel” och distraheras. Jag vill kunna möta Fru IGMR + Baby IGMR och vara närvarande istället för distraherad.

Detta året har varit väldigt annorlunda, dels för att vi har hittat och anammat FIRE / ekonomiskt oberoende-tänket och dels på grund av förändringar som tidigare nämns. Vi har tid och ork för att bara kunna sitta och prata, rita, leka med lera, göra utflykter. FIRE handlar egentligen väldigt lite om pengar. Det handlar om tid och närvaro. Det handlar om att ta kommandot över sitt liv.

Vägen hit har inte varit spikrak och det är fortfarande en kamp i perioder. Saker och ting håller dock på att landa så smått.