Finanskriser driver sjukskrivningar? I gårdagens inlägg skrev jag om 90-talskrisen och den stora ökningen i psykisk ohälsa som därefter följde. De människor som fick ha kvar sina arbeten axlade en större arbetsbörda efter att deras kollegor fått gå. Dessa människor kom i större grad att få problem med psykisk ohälsa och en, för Sverige, ny diagnos såg dagens ljus – utmattningssyndrom. Jag ställer mig frågan – kan det vara så att finanskriser driver sjukskrivningar?
Jag fick många kloka kommentarer i kommentarsfältet om privat vs. offentlig sektor. Dessa två är klart tätt sammanlänkade och supporterar varandra med arbetskraft, tjänsteutbyten och annat. Skärs anslagen ner i offentlig sektor drabbas privata företag. Skär privata företag ner hamnar människor i åtgärd, sjukskrivning eller något annat som belastar det offentliga.
Klart är att man inte i budgetprocessen, som tidigare, tillför ökade anslag automatiskt till offentlig sektor utan det ligger antingen sparbeting från start eller same as last year. Tidigare (innan 90-talskrisen) indexerades anslagen upp med motsvarande inflationen.
Finanskriser och sjukskrivningstal
Titta på nedan bild vad som händer med sjukskrivningarna åren efter en större finansiell kris. Människor blir sjuka. Orsakerna är många – ökad stress på arbetsplatsen, oro för privatekonomi eller förlorat arbete och därmed självkänsla.
- 80-talets ökade sjukskrivningar föregicks av 70-talets industrikris.
- Tidiga 2000-talets ökade sjukskrivningar föregicks av 90-talskrisen.
- De ökade sjukskrivningstalen vi sett på senare år – 2007-2009 finanskrisen.
Kriser kommer med jämna mellanrum. Lägg därtill de senaste årens (inom många arbeten) ökade administrativa börda, ett gränslöst arbetsliv samt skärmanvändandet och allt som följer med det (detta fanns inte förr. Iphone 1 lanserades januari 2007).
Vad kommer hända nästa kris? Står vi bättre rustade nu? Nej jag tror inte det, tvärtom. Jag tror att nästa finanskris kommer vara tuffare för många. Ökad skuldsättning bland hushållen, ett mer hektiskt privatliv som gärna ska vara sådär perfekt och redan nu superslimmade organisationer vilka inte hämtat sig från tidigare krisers nedskärningar.
När jag ser ovan graf gör det mig än mer övertygad om att sparandet och att FIRE är rätt väg att gå.
Spännande inlägg. Vi har dock verkligen helt olika tolkningar av siffrorna. Jag har alltid sett det som att sjukskrivningarna går ner när folk känner att de inte vågar vara hemma längre och snarare måste visa framfötterna på jobbet. Därför går talen ner under dåliga tider och upp när människor känner större trygghet igen. Min gissning är att sjukskrivningtalet bland anställda på Arbetsförmedlingen sjunkit rejält efter varslet till exempel. Det är då främst psykiska diagnoser jag tänker på. Tror du att jag är fel ute?
Jag har inte tänkt på det så alls. Det kan vara så att jag är fast i mitt eget "göra rätt för sig" tänk. Även om jag ibland låtsasjobbar på jobbet möter jag alltid deadlines och framförallt, jag jobbar. Spännande tanke – måste grunna mer på det.
Sjukskrivningar går förstås ned när FK inte godkänner sjukskrivningar längre. De skulle ju vara långt fler om alla sjuka faktiskt fick sina pengar.
Inom skolan går jobbar vissa lärare på bara 25% och FK vill inte täcka upp resten. De klarar sig eftersom de ofta är sambo eller gifta. (Och har kanske besparingar.) På deras tjänster springer vikarier, termin efter termin. Undrar vilken pensionspoäng som väntar dessa ofrivilliga 25-procentare. En sjukskrivning ger i alla fall pensiongrundande inkomst.
Eftersom jag har en del kontakter inom kyrkan kan jag lugnt säga att det inte är få som är ute ur systemet och lever på socialbidrag och allmosor. De syns inte i sjukskrivningsstatistiken.
/Eva
Hmm… vilka mätetal är relevanta?
Kan väl vara mycket blandat antar jag? Alla drabbas dessutom inte av samhällets kriser, varken förr eller i framtiden. Tror Frihetsmamman ovan är inne på rätt spår, kanske låter lite som fusk men kanske även panik hos vissa som tvingar fram att gå till jobbet fast dom inte mår bra. Finns nog både och även här.
Sen har vi allt det här med att samhället går snabbare, och det är inte bara företagare och staten som snabbar på, utan vi alla som individer. Vi ska alla självförverkliga oss, blogga, dra vårt strå till stacken, fin bil, fint hus, för du har väl rätt prylar hemma. Rätt semester. Ja det vanliga helt enkelt. Det stressar ju självklart folk, men en del blir på något sätt lite självvalt. Därför gillar jag FIRE rörelsen mer än något annat, dom säger liksom "nej nu är det nog bra här". Presterar fortfarande men utan samma tvingande press.
Över tid går samhället framåt och vi får det alla bättre, men ibland suger det som fan helt enkelt.
Tror vi står lika bra/dåligt rustade som vanligt. Vissa regleringar gör dock att bankerna och finansmarknaderna inte fått fritt spel som förra gången så det kanske hjälper något.
Tänk på att vi alla är rikare än någonsin, har mer prylar än vi behöver, många kör med två bilar, varenda unge har en platta eller telefon, mängder av kläder. Och bonus på det så slänger vi ungefär hälften av all mat.
Det är alltså inte bara nattsvart, oavsett kris. Men alla gnäller så förbannat på det dom inte har.
Vore väldigt intressant att se hur många som skapar/bidrar till sin egna stress genom att konsumera över förmåga och därefter gnäller på samhället att det inte räcker till.
Kolla här för lite spännande data:
https://humanprogress.org/ylin
Consider the changes that have occurred in the world over the last half-century:
"Median income per person rose from around $6,000 to around $16,000, or by 167 percent – and
that’s adjusted for inflation and purchasing power."
"In 1966, average life expectancy was only 56 years. Today it’s 72. That’s an increase of 29 percent."
Känns som att vi slösar bort och inte är tacksamma för våra framsteg, istället konsumerar vi upp mellanskillnaden.
Observera att jag inte är helt borta från 90-tals krisen då jag då var fjortis och min familj drabbades, sjukskriven mamma och en pappa som fick stå för allt. Krisen 2008 drabbades jag av svår ångest, många av mina tankar handlade då om hur jag skulle klara mig. Och blev sjukskriven och medicinerad för depression. Runt 2014 började det ordna upp sig något med depressionen men känner av det fortfarande.
Men..jag kan göra mycket själv också, och det gäller för alla andra.
Underbar kommentar. Som du säger – vi har det bättre än någonsin och en kris är kanske en slags självutrensning bland lite avarter. Sitter man dessutom inte belånad över öronen och har jobbet kvar kan en kris vara en plusaffär. Investeringsmöjligheter, lägre ränta, stimulanser.
Ibland funderar jag på människan och tacksamhet / vara nöjd. Vi har väl en inbyggd missnöjdhet/framåtsträvan som inte är kompatibel med den miljö vi lever i nu. Förr tog den oss framåt – och det gör den till viss del nu också. Den stora massans driv har dock blivit felriktad mog att ackumulera så mycket som möjligt. Hmm
Intressant teori. Sjukvård är komplicerad material och svårt för en utomsocknes att bgripa, men givet ditt resonemang igår och graferna ovan känns det som att det finns ett orsakssamband. Kollar man på grafena ovan ser det ju snarare ut som att sjuktalen är väsetnligt lägre än efter tidigare kriser. Men det är klart, ersättningsnivåerna har ju ändrats. Ovan graf anger kort och gott sjukskrivning, inte specifikt sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa. Men det är ju tydligt att det är cykliskt, intressant.
Om nu ökade anslag till vården är en möjlig fix är svårt för mig att svara på. En jag känner som är verksam inom landstingsadministration menar att default-läget för budgetering är att man tar föregående års budget och lägger på 2% för att justera för inflation (han budgeterar för admin ej sjukvård) men att man på senare år börjat ifrågasätta den metoden eftersom den inte nödvändigtvis skapar rätt incitament, att det är ett lat sätt att budgetera som riskerar att bygga in en icke ifrågasättande och passiv syn på hur organisationen ska skötas, man kan bara rulla på i gamla hjulspår. Inte för att jag tror att random undersköterska upplever det på så sätt, det rör väl hela apparaten i sin helhet.
Jag hittade bloggen "Den hälsosamme ekonomisten" efter ditt tips om Bloggportalen och han har ett inlägg som heter "Sjukvård är komplicerad materia". https://www.ekonomism.us/sjukvaard-aer-en-komplicerad-materia
Där höftar han på slutet några presumtiva åtgärdsförslag.
Avgränsa vårdgivarnas ansvar på ett korrekt sätt
Se till att vårdgivarnas intressen sammanfaller med patienternas (värdebaserad vård)
Använd ekonomiska incitament för att höja effektiviteten där det är lämpligt
Använd professionens yrkesstolthet och strävan att bli bäst för att höja kvaliteten i vården
Låter lite ekonomi mimbo jumigt dock, ungefär som bladdret om att "höja statusen på läraryrket" utan att blanda in lön. I slutänden var man tvungen att pytsa in ändå. Vad jag tänkte på när jag såg punkterna ovan är att hans passus om effektivitet. Jag är inte helt säker på att enbart jacka på mer anslag är en garanti för ökad vårdkvalitet och effektivitet samt färre sjukskrivningar inom vården. Bra planering och struktur men givetvis ska inflationen tas med när man allkerar de resurser som man därefter kommer fram till behövs för att bedriva vården i respektive region. Sen om den budgeten ligger över eller under föregående år är egentligen relevant, den ska ju, som någon sa igår, baseras på de demografiska förhållandena och de estimerade behoven. Sa jag som vet extremt lite om hur man planerar vård. Vad jag ville säga var: Ja, jag tror du kan vara något på spåren i den cykliska tesen. Och nej, vi står verkligen inte bättre rustade idag med alla våra konsumtionslån och en känsla av att leva från lön till lön där en tappat inkomst i ett välutbildat hem = ekonomisk mardröm.
Teori/tes – det är mer en killgissning.
Indexering är nog lite väl grovt. Som du och Snålgrisen är inne på måste man borra sig djupare och styra organisationerna mot att möta de specifika behov som finns.
Vad är det som gör att en människa mår bra på sitt arbete? Mening och värde är en komponent som mer än väl möts inom vårdapparaten. Det finns en bra grund att bygga på om man bara kan plocka till bra ledare, att bli sedd, att få rimlig ekonomisk kompensation, att ha tydliga gränser, tydliga mål för organisationen nedtrattat till individnivå, att ge ökad kontroll till medarbetarna, koppla arbetsinsats till belöningar och allt annat som gör jöbbet gött att gå till.
Måste säga att jag verkligen njuter av kommentarerna till detta och gårdagens inlägg. TACK!