Om sorg. De senaste två månaderna har varit väldigt prövande. Min älskade mormor, 94 år, gick bort i början av maj efter flera sjukhusbesök och mycket lidande.

Jag har själv som vuxen inte upplevt sorg på detta sätt tidigare. Helt plötsligt finns det även ett praktiskt ansvar och man kan inte bara få vara ledsen. Tidigare fanns det alltid en äldre generation mellan som ordnade det praktiska. Det skapade en viss distans som nu inte finns. Allt vilar på mig.

Corona har legat som en blöt filt över allt. Jag och vi anhöriga har inte kunnat finnas där för min mormor. I slutskedet fanns det bara en timme att tillgå för en person som blev jag. Insmugglad via brandtrappan i andningsmask, plasthandskar och marinerad i handsprit.

Stöttning

Jag ska ärligt säga att jag inte var beredd på den syn som mötte mig när jag klev in i mormors rum. Jag har aldrig sett en människa som ligger för döden. Det är inte den personen jag känner som ligger där. Utseendet och skörheten. Kampen efter luft. Hjärtslagen som ryster hela kroppen. Allt detta i ett litet rum samtidigt som livet fortsätter som vanligt utanför dörren.

För mig blev det övermäktigt att möta detta själv och jag velat ha någon med mig som kunnat dela tyngden och situationen med. Corona sätter stopp för det. En anhörig endast.

Om sorg & det praktiska

När jag mottog dödsbeskedet stod jag på brädgården och valde virke till våra odlingslådor. Det är märkligt vad svårt det är att ta in något sådant direkt. Där och då hände inte så mycket men tre dagar senare slutade min finmotorik att fungera (fyra glas och muggar gled ur händerna under loppet av ett par timmar) och jag hade svårt att andas. Sorgen satt sig på kroppen och jag fick ta semester en vecka för att bli människa igen och för att överhuvudtaget klara av tömningen av rummet på boendet.

Just tömningen var en historia för sig på grund av corona. Vi fick en slot-tid. Tre timmar fick vi vara där och egentligen var det bara en person som fick lov att komma in. Lägg därtill att vi bara fick göra tre utbärningar. Andningsmask, handskar och handspritsmarinerad igen. Det är dock omöjligt att tömma 20 kvadratmeter för en person begränsad till tre utbärningar. Fru IGMR fick hjälpa till på nåder. De boende tryckte sig mot väggarna av coronarädsla när vi bar ut sakerna. Bisarrt.

Begravning

Igår var det dags. Det tog sex veckor för mormor att bli kremerad på grund av det stora trycket på krematorierna nu. Det har varit en väntan och ett slags vakuum som jag inte mått bra av skall erkännas.

Det blev ingen riktig begravning som hon ville ha. Många anhöriga är till åldern och därför blev det bäst att samlas kring urnsättningen för att göra tillställningen coronasäker.

Under de fem mil i bil vi har att ta oss till kyrkan fick jag kämpa för att hålla blodtrycket uppe. Det var tufft men vi kom dit i tid och då släppte allt jobbigt. Vi blev dryga 10 personer och det var så fint att träffas och att ta farväl. Jag fick förmånen att bära och sänka ner mormor på den gravplats vi besökt så många gånger tillsammans för att plantera och göra fin. Min mor och morfar vilar där redan.

Det blev ett vackert avslut och jag är tacksam för gårdagen och för alla samtal och minnen. Jag saknar min mormor som var så viktig för mig – men jag fick ha henne hos mig i många år, längre än de flesta. Det är jag tacksam för.

Jag är också tacksam för de nya band jag och min syster knöt till den delen av släkten igår. Det var fint och kändes bra.

Idag är jag trött och känner mig dränerad. Dock känner jag att trots corona blev vårt avslut vackert och bra. Jag väljer att inte fokusera på tiden innan och strax efter mormors död. Ingen, och absolut inte jag, kan hjälpa att det blev som det blev med besöksförbud och annat.

Blommor

Nu är det min tur att sköta familjens grav. Det kommer inte bli Isbegonior, femfingerört eller ljung som mormor alltid ville ha och jag avskydde. Nej, perenner står på schemat. En av få fördelar med att sköta allt själv…

Saknaden är stor men livet går vidare.