En helg i all enkelhet. Ja, det är inte så mycket nytt och spännande som händer i IGMRs vardag just nu. En skön helg har kommit och nu passerat.
Våren har börjat ta en rejäl tugga i vinterns grepp om skåneland. Jag ser flyttfågelstreck gå norröver, snön är borta och igår hade vi nästan tio grader varmt. En bitvis tung mörk period börjar gå över och jag ser fram emot lite värme och ljus.
Den blöta och tunga filten covid var mycket lättare att förhålla sig till när man kunde träffa vänner och familj utomhus på ett enklare sätt.
Fredag – arbetsglädje på kontoret
I fredags var jag inne på kontoret för första gången sedan tidig december. Det var knappt någon där men gud vad jag njöt av att sitta på mitt kontor och låta mina pianofingrar dansa likt svalvingar över tangentbordet. En paus då och då med dåligt maskinkaffe och en runda i byggnaden. Omväxling förnöjer verkligen.
Livet förändras
Denna helg har vi knappt sett unge herr IGMR. Vår son har varit hos klasskamrater från 10-11 till sen eftermiddag. Det blir mer och mer tydligt att en snart åttaåring är något annat än ett småbarn. Intressena förändras, vännerna blir viktigare och hemma kan han och vill sysselsätta sig själv i mycket större grad. Detta innebär mer egentid och egen tid för mig och fru IGMR. Ovant, glädjande, vemodigt och lite pirr på samma gång. Det är underbart att se honom växa upp. En gåva.
Helgen
Så vad gör man då en lugn helg. Jag har läst ut Enkelbonings ”Lev Lokalt”. Mer om boken kommer men jag kan säga att jag gillar den och rekommenderar den varmt. Fru IGMR har totalt fastnat i Lena Einhorn´s ”Den tunna isen”.
Vi har utflyktat till och vilat ögonen på denna utsikt. Varmt och nära vindstilla, sol i ansiktet och vår i luften. Ganska magiskt.
Så promenader, lite utflykt, trädgård, sol i ansiktet och bokläsning. En fin helg.
Idag skiner solen ute och det ska bli nära tio grader. Dagens utsikt från källararbetsplatsen ser lovande ut. Det blir en lång lunchpromenad tror jag visst.
Och så ett roligt tips. Garfield minus Garfield. Serien där de har klippt bort Garfield och ägaren Johns mentala instabilitet stjärnlyser. Underhållande.
”och låta mina pianofingrar dansa likt svalvingar över tangentbordet. ” Jag ser det framför mig, Excelvirtuosen, i sitt habitat, måste varit vackert. Jag skriver under på de blandade känslorna när barnen växer upp. Det är vemod, fascination, stolthet och rädsla i en konstig mix. Trösten är väl att alla föräldrar går igenom samma sak.
”Excelvirtuosen, i sitt habitat, måste varit vackert” – det kommer en National Geographic feature film inom kort i en dumburk nära dig. Foto: Mattias Klum
Och di små. Tycker denna förändring gick fort och hängde inte riktigt med. All tid har gått åt knatten i sju år. Nu kan man få nästan en helg för sig själv. Ovant, fint och som sagt lite vemodigt.
Låter som att dagarna tuffar på – spännande med egen tid. Med en ettåring här hemma är ju det inte direkt i överflöd… Men den tiden kommer också! Då blir det påtande i trädgården, hemmafixprojekt och en och annan bok!
Haha ja. Egentiden är väldigt ovan måste jag säga. Tidigare egentid, dvs när den andra föräldern tar hela ansvaret, känns inte riktigt på samma sätt.