Tre månader har gått sedan jag tipsade om boken ”Löparens Hjärta” av Markus Torgeby. Denna bok har stannat kvar hos mig och jag har tänkt på den varje gång jag tagit på mig löparskorna.

Det mest konkreta som jag tagit med mig från denna bok är att jag har lämnat min Iphone hemma. Jag har, sedan jag började tävla i tonåren, mätt och mätt. Tid, längd, stigning, rundor per vecka, kilometer per månad och kilometertempo. Med smartphonens intåg fick jag också med mig en röst på armen som berättade högt och tydligt vid varje kilometerpassering hur det gick. Om jag låg före eller efter mitt måltempo, hur långt jag sprungit och medeltempo för hela rundan. Kilometer efter kilometer.

Jag inser att detta mätande förstör min löpupplevelse. Det finns ingen lekfullhet, det finns ingen spontanitet mer än tidpunkten för rundan och framförallt är det ett ypperligt tillfälle att känna att det inte gått bra på rundan om jag inte kommer under X minuter per kilometer.

Markus Torgeby är en framstående löpare. Han flyttar ut i en kåta i skogen och bor där i fyra år. Han mäter inte tid, han mäter inte distans utan han lever efter ”känns det så tar det”.

Sedan jag skrev mitt första inlägg om Löparen Hjärta har jag inte tagit med telefon eller klocka ut på löprundorna. Det enda jag har i handen är mina nycklar och ibland inte ens det om familjen är hemma. Det är en b e f r i e l s e. Tankarna svävar, det finns plats för spontanitet och lek och jag springer så långt jag känner för. Jag springer på gräs trots att det går långsammare. Jag hoppar upp på parkbänkar och stenar. Jag tar nya vägar som ibland är återvändsgränder (ofta en bäck jag inte kommer över).

Jag behöver inte mäta mer utan känns det så tar det. Det känns fritt och lätt – detta kommer jag fortsätta med.